Utkiksbacken 21.se Historien om en fastighet i Gröndal             

Boken 

Mitt Gröndal                                                               

"Författaren berättar i denna bok om sina självupplevda minnen från 1920-, 30- och 40-talets Gröndal, som från att först vara ett fattigområde så sakteliga utvecklades till ”Stockholms andra diplomatstad”, enligt byggmästare Olle Engkvists visioner. Förutom inblickar i Gröndalskåkarnas vardagsliv och fängslande människoöden får vi bland annat följa med till Blommensbergs folkskola, lägga knallpulver på spårvagnsrälsen och krypa in genom stängslet till svavelsyrafabriken."

Ur Boken av Lars Nygren
 
Kände för att få beskriva Gröndalsmiljön ur min synvinkel och när jag var ung eftersom det naturligtvis har påverkat mig som person mycket starkt. Jag har nämnt att jag föddes och växte upp i Gröndal – fattigområdet på andra sidan Liljeholmsbron. Ett område som stockholmarna i största allmänhet med rätta drog sig för att besöka om det inte var nödvändigt. Till och med en resa med gamla spårvagnen linje 18 kunde bli dramatisk. Så många gånger fanns det väl fog för rädslan om man nu inte var en äkta Gröndalare.

Speciellt om det var lördag eller söndag när stämningarna kanske var högre än normalt. Gröndal var i själv verket ett fantastiskt område att leva och växa upp i. Visserligen kunde livet där vara hårt men det var en lärorik och renhårig miljö.



När man läser böcker där Gröndal beskrivs så är de nog korrekta när det gäller historia och geografiska beskrivningar. Däremot när författare skriver om livet i Gröndal så tycker jag personligen att den sanna och varma känslan saknas. Man kanske berättar efter hörsägen eller som man tror det var. Det blir lätt litet overkligt för en infödd gröndalsbo.

Min erfarenhet av Gröndal grundar sig på ett tjugofemårigt liv där – från födsel via busfröåldern till vuxen person. Vid unga år arbetade jag som extra brevbärare i Gröndal under tre år på alla lördagar, söndagar, helger och somrar. Detta innebar att man blev den efterlängtade brevbäraren som i sin tur berodde på att det fanns många ensamma och gamla människor i Gröndal och sjömän som ”gått i land” och sedan blivit bofasta. 



Personer vars enda kontakt med yttervärlden var brevbäraren i hopp om att man skulle få ett brev eller en postanvisning. Ofta hade man ett behov av att få byta några ord med någon eftersom man hade det så ensamt.
Som ”infödd” brevbärare kom man människorna mycket nära eftersom man kände till varandra ganska väl. Man fick uppleva mycket elände och tragik.

Man måste förstå att det sociala skyddsnätet inte var särskilt finmaskigt på den här tiden. Sammanfattat kan man nog konstatera att jag under de tjugofem första åren levde intensivt i Gröndals ”inre” liv och visste och kände till det mesta om vad som hände antingen det var bra eller dåliga händelser.

Som ung människa i Gröndal lärde man sig tidigt att ha respekt för alla kategorier av människor även för de som livet inte hanterat så milt. Fattiga och olyckliga människor fanns det många av.

Eftersom man i de flesta fall kände till det som låg bakom eländet så fick man automatiskt förståelse för vikten av en hjälpande hand i vissa situationer. Nästa gång kunde det vara min tur – ingen visste.

Om Gröndal har i olika sammanhang skrivits så här:

- De mer eller mindre förslummade förstäderna Gröndal och Hagalund med sina hårda livsvillkor.

- Gröndal var på den tiden det egentliga förortssamhället och, till stor del åtminstone, en avstjälpningsplats för ”mycket för mycket fattiga” förkomna och snedvridna människor, de tillhörde de kroniskt halvarbetslösa.
 
- Gröndals utveckling under decennierna 1920 – 1930-talen var inte speciellt god. Samhället fick dåligt rykte – kriminalitet, slagsmål och svartbränning  florerade.

Av ovanstående förstår man att om Gröndal var stökigt på många sätt så fanns det faktiskt skäl varför det var så. Det uppstod något som kallades ”Gröndalsandan” - vi i Gröndal och resten av världen - vi i Gröndal hjälper varandra. Enkelt uttryckt innebar detta ”har jag men inte du så får du låna av mig”. 

Det kunde vara så enkelt som att hade du inte råd att köpa ved så ta i min vedbod där finns det. Det handlade om tjänster och gentjänster och på något  icke överenskommet sätt ge tillbaka vad man lånat när man kunde. Karlarna jobbade eller jagade ströjobb och kvinnorna kämpade med att hålla ihop hem och ungar och få det hela att gå ihop. Oftast var det brist både på det ena och det andra.

En gång i tiden var Gröndal helt annorlunda. Då var området mycket populärt bland välbärgade människor i Stockholm på grund av sin naturskönhet och närhet till Mälaren. Speciellt gällde detta under sommaren.

Många rika lät bygga sommarställen invid Mälaren. Till och med Bellman har i Epistel nr 48 besjungit Ekensberg och Ulla Winblads hemresa en sommarmorgon 1769.

Allt har ett slut - så även den här glansperioden. Kring sekelskiftet skulle Gröndal stå inför stora förändringar.

Industrialismen trängde sig på och skulle snart erövra Gröndal d v s det Gröndal som jag upplevde. Det fanns flera skäl varför tunga och svåra industrier förlades hit.

Dels fanns det mark att bygga på och dels var Gröndal vid den här tiden ett utskottssamhälle. Det var inte så noga på den här tiden vare sig med människor eller med miljö. Tillgång på billig arbetskraft var god och transportvägen via Mälaren var också gynnsam. Så småningom kom också Statens Järnvägars godsstation vid Liljeholmen till. 

Låt mig ge exempel på industrier och fabriker som låg i Gröndal: bomullsspinneri, tvättfabriker, svavelsyrefabrik, färgerier, färgfabriker, benmjölsfabriker, sprängämnesfabriker, Ekensbergs varv, småvarv, garverier, bagerier, brädgårdar, mekaniska verkstäder, ångsågar m.fl.