Berättelser


Skomakarn

Som alla andra fruar i Gröndal gick Sally Carlsson till skomakarn när skorna måste halv- eller helsulas eller förses med klackjärn mot vidare hälslitning. Skomakarn hette Karlsson. Tant Sally var ett bastant fruntimmer, hade pondus, kom från Göteborg och var lite fin av sig. 

Vid sitt första besök hos skomakarn hade hon sex par skor med sig. Radade upp dem på trädisken: två par makens, två par sonens och två par egna.
När kan jag hämta dessa? Karlsson böjde sig över skorna, vände och vred på alla tolv. Tar nog ett par veckor. Det blir bra det! sa fru Carlsson. Karlsson tog tag i pennstumpen. Och hur var namnet? Carlsson. Karlsson präntade på en bit kartong.

Jag skulle hämta sex par skor, för dom är väl lagade nu? Hur var namnet? Carlsson. Tant Sally var mycket nöjd, skorna var som nya, men hon hade irriterats av skomakarens brist på hyfs.

Tänka sig, att inte komma ihåg mitt namn. Och sex par sen!

Under årens lopp gick tant Sally Carlson många gånger till skomakarn ... Och hur var namnet? Carlsson! Carlsson med C! Karlsson präntade. Tant Sally blev argare för varje gång. Hon måste läxa upp skomakarn. 

Tillfälle gavs 1954. Sista möjligheten, ty familjen Carlsson skulle nu flytta från Ormbergsvägen till Borlänge, där maken skulle komma att kallas disponent Carlsson. Triumf! 

Tant Sally steg in i butiken, dängde med kraft ett par skor i disken och sa med hög röst: CARLSSON! Jaa ... Karlsson hoppade till och plirade undrande på fru Carlsson. Kan min makes skor vara klara om ett par dar? 

Vi ska nämligen flytta! Jaha ja ... sa Karlsson, ja dom kan nog hämtas i morgon. Karlsson tog tag i pennstumpen. 

Och hur var namnet?


När mjölken sinade för Nilsson

Priset på den livsviktiga mjölken var på 1950-talet ett av efterkrigstidens stora samtalsämnen. Den hade aldrig ransonerats, men nu började man ifrågasätta hur mycket den egentligen borde få kosta. Permissionsungarnas skara fyllde Myrdals barnrikehus. Visan Ett öre mer för mjölken hördes i radioapparaten, blev landsplåga att sjunga med i.

utk20 s 284

På Utkiksbacken 20 hade Nilsson sin mjölkaffär och ett begränsat kundunderlag, och mjölken var i högsta grad en färskvara. 

Den var fet och härsknade snabbt utan kall förvaring. 

Allt som oftast hände det att Nilsson stod där utan mjölk, när arbetarhustrun kom hem före sin man och ungarna var hungriga och mjölken skulle stå på middagsbordet.

utk20 affär

När den brunfärgade 1-litersmjölkflaskan av glas med avrivbar kapsyl började säljas i kylrumsförsedda butiker, blev det enklare för Nilsson att i sin vita handlarrock rusa ner till konkurrenten i Sjöbjörnsbacken att köpa mjölk - i tid.

Fastigheten Utkiksbacken 20 saknar vi fotografier på, bilden till vänster är entrén till mjölkaffären, fotot är taget från Utkiksbacken 21. har du något foto på huset så hör av dig till utkiksbacken21.se, mailadress finns under ”Kontakt”



Roos livs

"Det var ju kvinnogöra att handla mat och det var tungt nog att bara gå hela vägen ända upp till Utkiksbacken uppför Sjöbjörnsvägen från affärerna nere i Gröndal men bodde man på Utkiksbacken så hade man ju Roos."

roos med hr

Roos hade sin matvaruaffär i hörnet Sjöbjörnsvägen-Matrosbacken. Och han hade Rut, Rutan, fästmön, som också betjänade i butiken.Rutan var liten och tunn, såg spröd ut, lite försagd rentav. Handlarn själv var heller inte särskilt lång, men har var trind som en edamerost och han sken som solen och lyfte på skärmmössan för varje dam som klev in.

Roos hade fruntimmerstycke. Det hände att han hade "tutat" en smula bakom disken.

"Fast trappan upp till hans butik var jobbig särskilt om vintern om han inte hade skottat men han var så snäll och generös så skulle man ha ett hekto kokt skinka så skar han en extra tjock skiva och räckte över ett litet smakprov som han sa."

1997 satt Roos på en bänk inne i Ringens köpcentrum, korsningen Götgatan-Ringvägen. Han bodde på Söder och Rut hade gått bort för många år sen. Mindes han när han strax före jul 1952 slängde ut fröken Andersson, hon på Saltsjöbadstvätten? 

Näe ... Nä, det mindes inte Roos. en en då åttaåring kom ihåg:

Blötsnön vräkte över Gröndal, allt blev såphalt därute. Rut höll på med sillen, Roos hade smakprovat motboksjulspriten. Fröken Andersson var förtjust i Roos ... "men ... Roos är ju inte riktigt nykter ... mitt på blanka dan ... har han ingen skam i kroppen ... å här har man handlat i alla år ... å inte har han gift sej heller ..."

"Rutan! Öppna dörrn för nu ska kärringjäveln ut." Det var många stora som också såg på när fröken Andersson fick åka arselkana utför trappan - för den hade Roos inte skottat.


Platsen idag där Roos livsmedelsaffär tidigare låg (Sjöbjörnsvägen/Matrosbacken).


Cigarr-Johan

Fem över sex gick 98:an nere vid Galjonen och Johansson stängde egentligen sex, men missade han den bussen fick han vänta på nästa och det ville han inte, så han stängde i stället tio i sex. Mamma tittade ut genom köksfönstret: "Där springer Cigarr-Johan, dags att sätta på potatisen, nu är pappa strax hemma." Man kunde ställa klockan efter Johan.

Bild 068L

Ibland på vintern när Sjöbjörnsvägen var osandad stängde han redan tjugo i sex men då sprang han inte, han gled försiktigt i sina galoscher ned till bussen, flaxade, högernäven rakt ut med krampaktigt grepp om portföljhandtaget.

En efter en fångade gatlyktorna in hans färd. Från sovrumsfönstret fladdrade bilderna "stumma som på bion i Katrineholm". Mamma läste veckotidningar, hon köpte Allers och Hemmets Veckotidning och Svensk Damtidning hos Cigarr-Johan.

På den tiden fanns 1- och 2-öresmynt, 5-öringen var stor som dagens 5-krona. 10-öringen och 25-öringen var av silver. Johan var om sig och kring sig runt varje öre; 1-kronan var en sällan sedd slant i cigarraffären. När jag la två enkronor på disken bockade Johan "tackar tackar ... tre tidningar ... det blir 1 krona och 5 öre ... hälsa din mamma ... nittifem öre tillbaka ... fem, sex, sju, åtta och två, det blir tio öre ..." För oss barn var Cigarr-Johan oändlig.

sjobjornsv17 med hr

Jag var nästan sju år, Svante fem och farbror Nisse sa vid halvsextiden att ni får behålla resten om ni kutar iväg nu å köper en ask Bill, han stänger snart - här har ni en femma, behåll resten, pojkar, skynda på ... å inge' snask, det gör bara hål i tänderna ... köp er nå'ra serietidningar.

En femkronorssedel! Som vi sprang. Förgäves. Kanske satt Johan redan på 98:an, för stängt var det. Ingen Kalle Anka, ingen Fantomen. Och inga Bill till farbror Nisse! Automaten! Det går nog inte ... Vi försöker! Och så vek vi femman och petade in den i springan och drog i lådan.

Farbror Nisse kunde inte heller fiska upp sedeln. Ungjävlar!!! På butiksdörren fanns ett telefonnummer. Farbror Nisse gick hem och ringde - och sent den kvällen lär med 98:an Cigarr-Johan ha anlänt - med nyckeln till sin Tobaksautomat.

tomt cjohan

Hörntomten är den plats där huset med tobaksaffären låg (Sjöbjörnsvägen/matrosbacken), huset är sedan länge rivet.


Luddes häst

"Ludde pissar inom parentes", sa vi skolungar.

Ludde kastade sand på vintervägarna i Gröndal och var så hjulbent att vi trodde han ridit barbacka sen födseln. Nu var båda gamla. Hästen lunkade och Ludde satt på en vikt filt på den bakre, översta trälemmen, det var en sån där tvåhjulig kärra, och han kastade sanden för hand med en skopskyffel. Inte behövde tömmarna användas, för ardennern mindes ju redan allt - han backade ut från spiltan nere vid Trekanten, vandrade runt i hela Gröndal - och så gick han hem igen. Ludde var den siste renhållningsarbetaren "till häst" i Stockholms stad.

0ee8439b60eea320aa

Särskilt viktig var Vinterviksvägen, infartsvägen till Vinterviken och nitroglycerinet. Det fanns gröndalare som skarvade och påstod sig minnas när Nobels fabrik exploderade, men det var ju knappast sant. Men den sprang i luften 1868, och många arbetare dog, så respekt för krutet skulle man visa, sade överlärare Lorentz Larson i Blommensbergs folkskola, alltmedan sprängämnestransporterna i konvoj sakta for förbi skolan på den sandade vägen, med stora röda flaggor på biltaken: Explosivt gods. Vilket inte hindrade oss grabbar från att hugga tag i kofångaren därbak och "sula" i de sandröjda däckspåren.

Jag tänker inte berätta hur hästen dödades. Ludde var tröstlös. 'Grov förgörelse' står det än i lagboken. Men Ludde hade en vacker dotter som stod i Asta Färghandel.


Program 2 med egen knapp på radion

Ljust beige var radioapparaten som pappa knappt vågade visa mamma, när han kom hem med en låda under armen och såg ut som en ertappad, för den kostade en veckolön. Han hade köpt den hos radiohandlaren vid Lustigkullavägen. Nu satte han stickkontakten i väggen, tryckte ner en knapp och snart hördes någon av de välbekanta radiorösterna. Triumferande tryckte han plötsligt så ner en annan knapp!

Så kom Program 2 till vårt vardagsrum i Gröndal. Dagen därpå kunde jag skryta i Blommens realskola om apparaten som inte behövde någon FM-tillsats, bara ett tryck på en knapp - och vips! Jag bad fysikläraren förklara vad frekvensmottagning egentligen innebar. Denne svävade något på målet.

Detta var tiden före Sverige-Brasilien, och ingen televisionsapparat fanns i vardagsrummet! Några dagar före finalmatchen kom pappa hem med en låda som var så stor och tung att han bett en arbetskamrat hjälpa till att bära. En Grundig, en jättelik tingest som fick mamma att föreslå en ommöblering.

Så föddes TV-soffan även i vårt vardagsrum efter många vridningar på bordsantennen: VM i Sverige 1958 - Slutspelet (Ur En del av svenskfotboll.se)

"Och visst. Med bara tre minuter spelade tog Simonsson bollen på en retur i det brasilianska försvaret, började dribbla men spelade istället in till Liedholm. Under tuff uppvaktning gjorde sig Liedholm fri från bevakaren Zito, drog höger och sköt ett flackt vinklat skott mot borte burgaveln. Brasilianske målvakten Gylmar sträckte ut, men nådde inte. 1-0 till Sverige, och en extatisk hemmapublik vädrade guld!” 


Alla fyrtiotalister har förträngt hur det hela ändade.


Men nu gällde Ingo:

Det är midsommardagens morgon 1959 och klockan visar 03.47 (Aftonbladet 2003-07-08)

"Inte mindre än sju gånger slog Ingo Floyd till golvet innan Goldstein insåg att matchen måste brytas och tungviktsboxningen fick en ny världsmästare. I Sverige var det midsommardagens morgon. Uppskattningsvis två miljoner svenskar följde matchen via Radio Luxemburg - en station som normalt var mest känd för engelsk popmusik, men som blev en sportkanal sedan Sveriges Radio vägrat sända direkt. Klockan var 03.47 när Ruby Goldstein höjde Ingos näve i skyn. Glädjevrålen ekade från slott och koja och blev upptakten till historiens största nationalrus i Sverige."

Alla fyrtiotalister minns var de befann sig denna morgon. Själv hade jag ankrat mellan Ingmarsö och Äpplarö, låg på durken och lyssnade på en transistorradio, en som tog emot frekvenser ända från Luxemburg. Utan stickkontakt, men med egen knapp.


Julgranskrigen

Utkikare Asfaltare Ormbergare! Nu, Ekensbergare Aspuddare! Nu är det krig!

Det årliga "slaget på Ormberget" började på samma sätt. Folk kastade ut julgranen lagom till vinterlovet. Överallt låg avbarrade granar och väntade på Renhållningsverket. Tog inte vi hand om dem, ändade de på bålet i någon av Stockholms stads Festliga Valborg.

Så måste de avkvistas, avbarkas och sandpappras. Nöjd blev man när de liknade lansarna i Ivanhoe. Den första maj efter protesterna på Norra Bantorget bröt kriget ut och pågick fram till Svenska Flaggans dag. Eldupphör, för nu börjar sommarlovet.

Bakom krigsförklaringen låg ett pojkbehov av den spänning som fanns på matinéduken. Det gällde att hitta en anledning. I dag räcker det med "din mamma", men dåförtiden i Gröndal hade alla samma sociala klasstillhörighet; vi var arbetargrabbar med enstaka inslag av tjänstemans son. "Dom anfaller imorronbitti!" Från mun till mun gick signalen.


Portvakten

På en sten utanför porten till Ormbergsvägen 13 satt Ferdinand ofta hela dagar och såg ut som en gyllenbrynt ballongsäljare från Djurgårdsslätten. Han satt i knät på sej själv. Portvakt Ferdinands fastighetssysslor sköttes av hustru Svea. "Ferd'nan, kom in nu, för nu är maten klar!" ropade hon inifrån köket. De bodde på nedre botten och genom det öppna fönstret kom alltid ljuvliga dofter av hemlagad mat. Och portis var inte nödbedd.

Det hände att Ferd'nan ringde på och undrade om pappa hade "nå't kvar på boken". Jo, det hade han. - Jag vill framhålla att Svea och Ferdinand var riktigt rejäla människor av bästa sociala märke. Begreppet socialgrupp var ju på 1950-talet fortfarande ett mått på var svenskarna befann sig på samhällsstegen. Olle Engkvists Gröndal blev en utjämnare av klyftorna. Dennes nypor var dock hårda, och i dag minns många gamla urgröndalare hur denne storbyggmästare offrade möjligheterna för socialgrupp 3 att fortsätta skapa sin egen framtid i egen täppa vid Utkiksbacken, "Asfalten", Matrosbacken ... Men det är en annan och rätt grym historia.

En gång slängde Ferdinand smågrus på vårt köksfönster en trappa upp. Pappa öppnade. "Din bil brinner", gastade han, "bäst att du ringer brandkåren." Det var en DKW. Pappa fick trehundra för vraket.

Svea och Ferdinand flyttade sedermera till nybyggnationerna vid Bredäng och Ferdinand blev korvgubbe. Hans "korvstånd" blev strategiskt placerat nära Gamla Södertäljevägen. Att av staden få tillstånd till korvstånd krävdes någon form av nedsatt arbetsförmåga. Kraven uppfylldes av Ferdinands kroppshydda; han ansågs helt enkelt vara för tung och stor. Men, i gasollyktans sken satt han på stol i ståndet och lade kokta i korvbröd. Och hans lekamen uppfyllde hela "tjorren".

Kyrkogårdar är rogivande att ströva runt på. Sandsborgs, Skogskyrkogårdens eller varför inte respektfullt på den Mosaiska begravningsplatsen: inte visste jag att portis var jude; där vilar Ferd'nan med sin Svea, såg jag häromåret.


De två skosnörenasarna

På den tiden knackades på dörren, mammor öppnade och där ute kunde bettlare stå. Så här femtiofem år senare minns jag två. Den med bara skosnören och den med även rakblad i skokartongen där hela lagret förvarades. Vi barn visste att de gått från natthärbärget vid Hornstull, över Liljeholmsbron. Sjaviga som de var, såg de ganska lika ut. De knackade på nån gång i kvartalet. 

Skosnören, frun? Ja, dröj ett slag. Slant hämtades. Ett par svarta och ett par bruna. Men va' konstigt, har var ju här förra månaden.

Skosnören, kanske rakblad till maken? Nej vet ni va', vi har nog med skosnören, ni var ju här förra månaden.

Men, frun förstår, i dag har jag prima rakblad till maken att erbjuda.


Oktober revolutionen

Den 1 oktober 1955 försvann motboken och kön till Gröndals ölhak minskade, gubbarna i pilsnerbacken bakom nuvarande Gröndals kyrka blev färre. Kamratskapet fick ta andra vägar. Man drack hemma. Och när Systemet i Aspudden hade stängt, så kunde man ta Sjöbjörnsvägen upp till Ormbergsvägen 13. Där bodde Andersson, langare. Han tog en femma mer för en halvböj renat.

Att Andersson luktade illa var inte så konstigt. Själv varken drack eller rökte han, men i den lilla lägenheten fanns hans sjukliga maka som hade bensår och vägrade visa sig för folk. I åratal var fönstren stängda. När deras dörr öppnades fick man täppa till näsan.

"Arjakatorforijvetskijn - kan du inte ryska, pojk?" sa han en dag, när jag tvingades vara artig och stanna till utanför den nyss utsläppta stanken. "Näe." "Arga kattor får rivet skinn. - Vet du vad stentaflor är då?" "Näe." På tavlor av sten ristades 10 Guds förbud, fick jag veta. Men förbud ...

Springet i trappen om natten tog slut när civilklädda poliser sprängde langarkvarten. Andersson skulle nog vara borta ett tag, men först måste han ju få se till att makan fick vård, så det tog ett tag innan han måste sitta sin månad. Detta var när Simon Spies resor till Mallorca började gå åt som smör bland medelålderstanterna runt Ormberget.

"Tänk dej, Hjördis, en vecka för 120 spänn! Nu måste vi sticka iväg!"

Andersson mådde kymigt. Visserligen visste alla, men inte hans släkt. En dag ringde han på hos Hjördis. "Jo ... jag har hört att Hjördis ska ut och flyga till utlandet." Jaa ... det skulle hon ju. I handen hade Andersson fyra igenslickade brev med prydligt textade adresser. "Jo ... kan Hjördis tänka sej att lägga dom här på brevlåda i utlandet, det här ska nog räcka till frimärkena." Så räckte han fram breven och fyra langarfemmor.


Fagerbergs hushållerska

På 50-talet var det inte ovanligt att ungkarlar höll sig med hushållerska. Fagerberg hade passerat pension och förmodligen haft Magda i årtionden. De bodde i en enrummare och de sov i utdragssoffan. Fagerberg var mager som Ferlin och kallades Halvan, Magda tjock som Helan.

Märkligast med detta par var att de två inte pratade, inte ens med varandra, åtminstone inte utomhus. Sa man Go'dag så möttes man av tystnad, inte ens en blick fick man. "Undrar hur det står till i knoppen egentligen ... men det var faktiskt rent och snyggt i lägenheten, men kan du tänka dej, hon sa inte tack en gång." Magda hade halkat omkull i Matrosbacken i snöyran nedanför för Roos affär, och Hjördis hade hjälpt henne hem. "Och Fagerberg, han bara satt där på utdragssoffan och sa inte ett ljud."

Att spela hartsfiol för Helan och Fagerberg var inte att tänka på, tvinnade batterier av tvåöressmällare i brevlådan inte heller. Panga doran, då? Nä, vi gav upp. "Vi struntar i dom där, dom är för dumma, dom hajar ju iallafall ingenting."

Pappa hade efter DKWn köpt en "Dutte", en klarröd ny Volvo Duett och nu skulle vi åka på campingsemester till utlandet Norge. Bilen var lastad och pappa skulle just vrida om tändningsnyckeln, då mamma kom på att man kanske skulle berätta för portis att nu så åker vi. Jag fick uppdraget och jag sprang uppför gatutrappan (än i dag en genväg upp till gamla 'Asfalten').

På väg nerför trappan möter jag Fagerbergskan, mödosamt på väg uppför, hållande sig i den svarta ledstången. Hon hejdar mig och fräser: "Du är Gröndals värsta spyflyga!" 

"Men sa' hon nå't?" undrade mamma i den väntande Dutten därnere på Sjöbjörnsvägen.



Cave canem

En pensionär stannar till ett tag häruppe vid Utkiksbackens högsta punkt, han inkräktar kanske numera, men Göran parkerar bara tillfälligt och de tar sig till fots några meter upp till utkikens allra översta barndomsbesittning över båtarna under den elaka Essingeleden, den som fördärvat minnenas märken, och han minns en stund.

cave c29

Utanför en av villorna i backens norra sluttning mot Mälaren dröjer han och berättar för Göran att här bodde ett lustigt omaka par. De sålde roddbåtar på Riddarholmsfjärden vid Kornhamnstorg i Gamla Stan och de hade bil. 1952. En marinblå Opel Kapitän.

Till villan och bilen hörde vovve. Paret hade hund. En dvärgpinscher som låg på den breda instrumentbrädan och ägde hela Gröndal nerför Sjöbjörnsvägen. För säkerhets skull hade paret monterat en emaljerad skylt på villaväggen: Varning för hunden.


Ormbergets renaste mus

Tvärs över farstun bodde Brittmarie som jag var kär i. Hon stammade men det gjorde väl ingenting för hon var ju söt. Vi var kanske elva. Hon hade fått en vit dansmus i julklapp, och hushållsmöss måste hållas rena. 

En kväll när pappa satt i rökfåtöljen och sög på pipa och läste aftontidning och lyssnade på Hyland i radion och mamma stekte inne i köket, ringde det på dörren. Jag öppnade och utanför stod hon - mitt livs stora kärlek: "Nnuu ha ja tväättat musen, vill du tiitta?"

I trettio år återkom pappa till episoden.


Socialgrupper

Andra världskrigets slut fyllde sex och nybörjare från Utkiksbacken ansågs av överläraren och första fröken i Blommensbergs folkskola vara lite finare. De bodde ju trots allt i villor däruppe.

Åke från Aspudden hade ärvda fransiga kläder. Margita i Ekensberg. Mamman spelade på gitarr i Frälsningsarmén och dottern sjöng och bar arméns bonnet - frälsningshatten med band runt hakan.


Bus i stjärnhus

032uKY6JmJ9u

Stjärnhusen. När man är sex år tror man först att det finns blinkande stjärnor därinne i husen, vid nio har man förstått att inte ens stjärnor som Kurre Hamrin bor därinne, och vid elva har man utforskat stjärnhusens alla möjligheter att busa i.

Under stjärnhusens markplan finns ett sinnrikt källarsystem med långa gångar. Du kan gå ner på ett ställe och komma upp på ett annat. Stjärnkällargångar med förråd bakom galler av hönsnät. Med bandyklubban puttar du lätt omkull hyllan med faster Astas glas- och porslinsarvegods och sen lubbar du som bara den och dyker upp på ett annat ställe och ser oskyldig ut.

Lägenhetsdörrar öppnas vanligtvis utåt, men i vissa av stjärnhusen finns lägenhetsdörrar som öppnas inåt. Dessa lägenheter ligger mitt emot varandra! Om du med ett bastant hampasnöre "sammanbinder" dörrhandtagen och ringer på båda dörrarna och sen lubbar som bara den, så somnar du med ett skratt och vaknar med ångest.


Kokosbollsfabriken vid Jungmansgränd

Har ni några trasiga kokosbollar? Inte så här dags, vi har knappt hunnit igång, men kom igen om ett par timmar, så ska vi se. Från Asfalten trapporna ner luktade det varje morgon på väg till skolan så gott från den lilla kokosbollsfabriken. Man kunde ibland få en hel påse med trasiga bollar för en 2-öring. Men inte alltid kvart över sju.

(Morfars 25-öring brann i fickan. Då blir det antingen en chokladkaka för 15 öre hos tant Nygren i kiosken vid parken runtom Fågelsångens spårvagnshållplats ... eller en limpa? För där borta kunde man ibland få en ugnsvarm men lite krokig Nynäslimpa för 10 öre.)

Vill du kanske ha en trasig kokosklubba så länge? Den kan du slicka på till midsommar. Den kostar ingenting.


Skärsliparn

I dag pinglar Hemglass en dag i veckan. Till Gröndal kom Skärsliparn mot vårkanten och han pinglade också - med sin cykelringklocka: "Knivar å saxar här slipas knivar å saxar!"

Han trampade en sinnrik cykel.

Efter att ha letat efter någon annan med minnen från barndomens skärslipare fann jag nyss följande:

"Det var kanske inte ens någon gång varje år men då och då kom även en skärslipare på besök och han hade hela slipanordningen fastsatt på cykeln. Han slipade allt i knivväg och han cyklade från gård till gård. Om det nu var han eller en annan ”riktig” luffare som ibland brukade sova över i stallet eller på gällen – det låter jag vara osagt men det fanns luffare på i alla fall slutet av 50-talet som gick från gård till gård och tiggde mat och husrum." 

(Sigge Hansson, Trelleborgs Allehanda, juni 2009)

"Ja, inte känns den vassare precis", sa pappa, när kniven skar alldeles för tjocka skivor ur julskinkan.

I Blommens realskola i Borgen läste jag Fältskärns berättelser av Topelius och insåg att viss skillnad i skärpan fanns mellan Skärsliparn och Fältskärn.

IMG 1795

Glasmästare Lustikullavägen 


Min morfars far Emil Hansson flyttade år 1906 med sin familj till Lustikullavägen 2  i Gröndal och öppnade glasmästeriet (bilden) på Gröndalsvägen. Jag tror det låg där terrasshusen nu ligger. 

År 1916 föddes min morfar Åke Hansson och när han senare som vuxen sålde lotter i Gröndals tombolastånd mötte han Kerstin som han gifte sig med år 1940 och de flyttade in på Eldarvägen 10  i en etta med kokvrå där de bodde med tre barn och en inneboende  under åren 1941-1950. 

Därefter flyttade de till Gröndalsvägen 33 , Klyvarvägen 6 och från 1977 på Sjöbjörnsvägen 10 där han bodde tills han gick bort 94 år gammal. Kerstin arbetade först hos tant Inez i Gröndals Blomsteraffär i många år sedan hos Lundbergs Konditori. 

Åke Hansson var bl.a fotbollstränare åt Rolle Stoltz och lagkapten för Gröndals IK.

Själv bodde jag som barn på Klyvarvägen så vi är fyra generationer gröndalare!.

(
Susanne von Ulitzen december 2016)


Seppan

I Blommensberg fanns en folkskollärare som kanske inte längre fruktades men som hade föraktats i decennier av kolleger, föräldrar och deras föräldrar och av många elevkullar. Frikyrklig och därför också skenhelig; han slog oss, även flickorna, i ansiktet med öppna handflator. 

Antalet örfilar berodde på brottet. Men han var noga med att bestraffningen utfördes utan vittnen. Därför kunde man få vänta till rast innan han satte igång. Han var sadist, en ynklig fähund. Vi tyckte synd om hans rara fru och hans vanföre son.

1

Seppan köpte goda gräddtårtor av konditor Lundberg, som kom ut och själv slog snöret om de två ibland tre kartongerna på varandra. Vi var fyra tolvåringar, vi stod på altanen uppe på Jungmansgränd mellan landshövding Rickard Sandlers radhus och det hus där alltjämt Olle Engkvists plåtvimpel vaktar tornhuset och vi hade i förväg kramat rejäla snöbollar som travats i pyramider.

Vi visste exakt när Seppan skulle gå förbi där nere på Gröndalsvägen. Han bodde i lärarbostaden vid skolan och på söndagarna serverades det kyrkkaffe i hans rymliga lägenhet med burspråket i vilket där han mot jul hade monterat hela Betlehem för alla kaffetörstiga tanter.

"Nu kommer han, sikta på kartongerna!"


Överlärare i vadmalskostym

Överläraren i Blommensbergs folkskola var ingen mindre än folkskoleläraren och filosofie kandidaten Lorentz Larson. Han dog 1981, blev 87 år. Sex år tidigare hade han tilldelats Svenska Barnboksinstitutets Gulliverpriset efter ett gediget antal utgivna böcker om barn och deras läsning; ända sedan första hälften av 1930-talet hade han i Svensk Läraretidning varit en flitig recensent av barn- och ungdomslitteratur. 

Hela sitt långa liv oroades han över barns "olämpliga" läsvanor. 1954 utkom Barn och Serier av Lorentz Larson (samma år som den redan då förnumstige unge blivande professorn Nils Bejerot lät utgiva Barn - Serier - Samhälle). Lorentz Larson var engagerad och av äkta virke.

"Den gångna vårterminen har varit ett enda långt lov, då och då avbrutet av en eller annan skoldag", brölade han i taltratten över examensbarn och föräldrar runt svenska flaggan på skolgården nedanför Borgen, "och ni har nu tre sommarmånader framför er utan avbrott - och nu sjunger vi Den blomstertid ..." - Han var omtyckt, Lorentz Larson. Vi kallade honom Broder Tuck, för han var lika tjock och flintis som munken på bion, han som så ömsint på stocken fick Robin Hood att tappa balansen och komma till insikt.

"Men som han är klädd", sade de finare gröndalshemmafruarna i stjärnhusen, "samma vadmal året om." Och visst, han gick alltid omkring i sin ljusbruna vadmalskostym.

I överlärarens åligganden ingick lektionsbesök i klassrum under pågående undervisning; naturligtvis för att hålla den egna ryggen fri från obehaglig kritik från länets förvirrande skolinspektörer, men också därför att han var nyfiken på den nya söta lärarinnan.

21

Vad den söta lärarinnan inte visste var, att vi hade preparerat Åkes skolstol med stålstift från våra pennskaft, för nu var det hans tur att få ett par tre fyra getingsting i baken. 

Det hela gick till så att man tryckte stålpennan underifrån så att någon millimeter av stiftet trängde upp genom den tunna stolsitsen. 

Sen drog man bort pennskaftet. Saken var klar! Stiften satt. Bara lite ont skulle det göra. Åke satt längst fram i salen, precis innanför dörren, men den här dagen var han sjuk och hemma.


"Goddag!" Lorentz Larson hade knackat och stigit in. Vi hade rest oss, som man alltid gjorde när en vuxen kom in i salen. Fröken hade hunnit rodna. "Sitt ner", sade han, "var så god och fortsätt, fröken" och slog sig själv ner - på Åkes stol. Vi flämtade.

Där satt stor och tung överläraren på nålar i bokstavlig mening. När han efter lektionen reste sig, såg vi att Åkes stol flyttade på sig en smula.

På rasten fastslogs att Lorentz Larson måste haft yllekalsonger under vadmalsbyxorna.


Bespisningen

Äntligen stod Blommens matbespisning klar. Nu skulle våra mödrar slippa bre smörgåsar åt oss att äta i bänken i klassrummet på frukostrasten. 

IMG_0763

Vi skulle få riktig mat i en riktig matsal i den för detta ändamål nyuppförda byggnaden.

Fröken hade förklarat, att det var en ynnest att få äta lagad mat i skolan.

Invigningsdagen gick vi på led från Slottet, förbi Borgen, Stallet och Hundkojan till "Matis", där vi förväntansfullt köade, väntande på att den skulle öppnas. 

Vedervärdige Seppan var naturligtvis redan på plats och var den som öppnade pärleporten och ställde in oss i nya led utanför matsalen.

Blommensbergsskolans matbespisning

"Gud välsigne vår mat" bad han skenheligt med knäppta händer, "nu får ni gå in". Därinne luktade det nymålat. Inte mat. Inlagd sill, ägghalva och kokt potatis doftar ju inte. Men till mina klasskamraters förvåning frågade jag om man kunde få mer. Sill är det bästa jag vet.

Småningom kom från bespisningen ljuvliga dofter av blodpudding, ärtsoppa, lappskojs och inte minst lungmos.


De nyfattiga Gröndalarna

Gröndals 300-åriga historia lockar 30-åriga mäklare att tidigt på visningsdagen låsa upp innan de 30-åriga spekulanterna börjar köa utanför dörren till en etta på 30 kvadrat för två mille eller en schysst våning på Utkiksbacken för fem, ty Gröndal är vacker, hon har alltid varit vacker, men i dag är köparna fattiga; dem fattas den hembygdskunskap som byggare Engkvist i syniskt nit lät försvinna.

Ur ... riksintressen för kulturminnesvården (Stockholms stadsbyggnadskontor, 1997): "De självbyggda hyresvillorna i kv. Blocket och Taljan från början av 1900-talet utgör en rest av en tidstypisk arbetarbebyggelse, direkt betingad av industrisamhällets framväxt. Stjärnhusen, terrasshuset och punkthuset i kv. Akterspegeln och Galjonsbilden uppförda 1944-52 med sina nya bostadstyper och husformer framstår som något av det bästa i efterkrigstidens bostadsbyggande."


Senare i livet

Rosa och Herbert bodde i en lägenhet på nedre botten med utsikt över utsläpp av kådisar, vitt likbleka som slappt oknutna vågorna förde mot strandkanten; de knutna tog vågorna med sig ut igen till Herberts petterssonsmahogny och tävlade i frisim med båtens fendrar. Gröndals båtklubb, det var nog där jag blev trettonåring med viss insikt.

Oj, där gick en maska!

Hemmaarbetande fruar med uppmaskningsmaskin kunde för 35 öre maskan maska upp en maska som gått på en gröndalsk medelklassfrus najlonstrumpa; nylonstrumpor var dyra men kunde lagas för svart slant, likt den till skomakaren, frisören eller urmakaren nere på Gröndalsvägen.

Men vissa kvitton som nogsamt sparades och räknades var de från Konsum. Återbäringen på tre procent måste bevisas för att bärgas till medlems- och det egna kapitalet i gemenskapen.

För familjer med många permissionsungar var det omöjligt för mamma att ens gå utanför hemmet, och Per Albin Hanssons rikslögn om svenska försvaret kom 1945 påpassligt att dö med honom under färd med överklasståget från Ålstensgatan. Erlander, i brommahörnet vid mackarna runt Alvik, flyttade den myrdalska självbelåtenheten till pensionsaltaret.

Även underklassens mindre bemedlade hemmafruar trängdes trots pengabrist på Lundbergs konditori, och en smarrig smörbulle kostade i alla fall inte mer än en uppmaskad maska uppe på Ormberget. Sen om självaste konditorn med sina kraftfulla mjöliga händer lade bullen i påsen ...


Nymans korvkiosk

60 öre tog Nyman för en kokt med bröd. 45 öre utan. För en femma kunde vissa noga utvalda stamkunder få ett kvitto som på Centralens bagageinlämning innebar utlämning av ⅓ Renat. 

Det var en liten kiosk med ståplats vid betjäning och en pall att sitta på mellan kunderna. Den låg mitt emot Tappers cykelaffär ungefär där Konsums brödavdelning i dag skymtar genom fönstret.

Hela längan med Konsum, bank, bibliotek osv var på 1950-talet en bergknalle, som sprängdes bort för att ge plats åt nämnda affär och medborgarservice - med kontorslokaler ovanför/ovanpå. Korvståndet stod i skydd av denna bergknalle på trottaren vid vänstertrafikens busshållplats vid postkontoret.

Några trappsteg upp hade en herrfrisör sin salong. Denne luktade rök och sprit och mamma var inte alltid nöjd med min frisyr när jag kom därifrån.


En hund och en äkta ekenkis 1951

Claes och jag mötte varje morgon på väg till småskolan i Blommensberg en farbror med hund. Hunden var en sån där som man bara ville ha, men farbrorn såg sjavig ut. En morgon vågade vi dock fråga:

– Va heter hunden?

– Tjaa ... han eter kutt å potatis å sånt som alla andra eter.

 



Copyright © 2003 - 2017. All Rights Reserved Utkiksbacken21.se